Telefonens historia


kvinna med telefon



Att uttömmande berätta telefonins historia finns inte möjlighet till på en mindre hemsida. Inte heller besitter jag den tillräckliga kunskapen. Jag skall dock mycket kortfattat beskriva den utveckling som utgör bakgrunden till de telefonapparater och den kringutrustning som du kan se på mina bilder. Annons Bellbolaget i Stockholm

Precis som med många andra uppfinningar har telefonens tillkomst blivit omstridd och redan under 1800-talet drevs åtskilliga patenttvister om de värdefulla patenten.

Frågan är också vilken grad av utveckling man skall kräva för att kalla uppfinningen en ”telefon”.

Den som kommersiellt lyckades lansera sin uppfinning och under sin samtid bli den erkände uppfinnaren av en praktiskt användbar telefon var dock amerikanen Alexander Graham Bell.

Bell lämnade in sin patentansökan i februari 1876 och hade vid denna tidpunkt i praktiken bara uppfunnit en primitiv ”hörlur” som på elektrisk väg hjälpligt kunde överföra tal från en apparat till en annan. man med dubbla hörlurar

Nyheten om Bells uppfinning och dess tämligen enkla konstruktion spreds som en löpeld över världen och därefter förbättrades snabbt uppfinningen av många andra såsom Watson, Edison, Berliner, Siemens och i Sverige Lars Magnus Ericsson.

Trots att Bell tog ut vissa patent på sin uppfinning kopierade i stort sett alla tillverkare, i alla länder, först hans originalkonstruktion men därefter fortgick utvecklingen längs ett flertal parallella linjer.

Till Sverige kom nyheten om telefonen i vart fall den 30 september 1876 då Dagens Nyheter i en notis rapporterade om en ”telegraf som talar”. Tidningen refererade till en engelsk vetenskapsman som vid en resa i USA hade stiftat bekantskap med den fantastiska uppfinningen som benämndes som en av flera ”vetenskapliga märkvärdigheter”.

De första telefoner som såldes kommersiellt var Bells och de var tillverkade av Charles Williams jr i Boston Det var i hans verkstad Bell hade fått hjälp att tillverka sina första apparater. Telefonlinjen mellan Williams verkstad och bostad anses också ha varit världens första.

En norsk ingenjör från Bergen i Norge förevisade dylika telefoner i Stockholm i augusti 1877. Bla den dåvarande svenske kungen Oscar II fick därigenom möjlighet att pröva uppfinningen. Annons Bellbolaget i Stockholm

Två månader senare, den 13 oktober 1877 annonserade Stockholmsfirman Joseph Leja i Dagens Nyheter om att de hade telefonapparater att sälja och att det var ”alldeles nytt”. Men redan i december hade även konkurrenten Numa Pettersson telefoner i sortimentet. Firman begärde 12 kr paret för apparaterna och 8 öre foten för en dubbeltrådig telefonledning. Sannolikt handlade det i båda dessa fall om importerade amerikanska apparater. Vid samma tid annonserade dock en dansk firma om motsvarande tyska telefoner.

I början såldes således telefonerna oftast parvis och var alltså avsedda att monteras som en interntelefonlinje, oftast mellan två olika lokaler i pionjärens egen regi.

Först på hösten 1880 byggdes det första egentliga nätet i Sverige. Det var det sk Bellbolaget i Stockholm som helt var baserat på importerade amerikanska apparater kopplade till en dito gemensam central - en växel – med av bolaget anställda telefonister.

Telegrafverkets historia

Till toppen

Telegrafverket var en svensk statlig myndighet som kom till år 1853. Syftet var att bygga upp ett telegrafnät för landets bästa när den elektriska telegrafen väl hade uppfunnits.

Vid den tidpunkt när de första telefonerna såg dagens ljus hade Telegrafverket således redan en omfattande verksamhet runt om i Sverige men myndighetens intresse för den nya uppfinningen var litet.

Det var inte många som insåg telefonins potential och på Telegrafverket motsatte man sig inte att de första telefonnäten byggdes upp i privat regi. Myndigheten ansåg först att telefonen, i ett större perspektiv, mest skulle kunna vara till nytta som ett sätt att snabbare kunna befordra telegram.

Det första egna telefonnät som Telegrafverket byggde var ett centralt nät för de olika statliga ämbetsverken i Stockholm 1881. Till detta inköptes ett antal amerikanska apparater av Bell-bolaget. Annons Bellbolaget i Stockholm

I takt med att intresset för telefonföreningar växte ute i landet började man dock även på Telegrafverket inse frågans betydelse. Man var särskilt orolig för att telefonnäten skulle bli en konkurrerande verksamhet till telegramtrafiken och därmed vara myndigheten till skada.

Telegrafverket började år 1881 att erbjuda allmänheten att koppla upp sig på enskilda linjer till närmaste telegrafstation och året därpå byggdes de första allmänna statliga näten i Härnösand och Uddevalla.

År 1883 började staten, genom Telegrafverket, att köpa upp de enskilda näten. Först på tur stod Malmönätet som var en Bellförening. Därefter byggdes ett första nät i Lund samtidigt som det redan befintliga nätet i Landskrona togs över. Det dröjde inte länge innan Telefon Telegrafverket hade större delen av Skåne i sin hand med undantag av telefonföreningen i Kristianstad som länge kämpade emot uppköp.

Till slut blev de enskilda telefonföreningarnas situation ohållbar och i och med att Stockholms Allmänna Telefon köptes upp av staten 1918 var all telefonverksamhet i Sverige att i praktiken betrakta som ett statligt monopol. De enskilda abonnenterna behövde inte längre ha dubbla apparater för olika nät, som i vissa fall hade varit nödvändigt.

Det blev därigenom enklare och enhetligare att ringa till den mindre del av befolkningen som hade råd att ha telefon men i gengälld var den idealism och priskontroll som telefonföreningarna och de enskilda bolagen ofta hade inneburit ett minne blott.

Vid denna tidpunkt fanns redan en omfattande inhemsk teleindustri, både privat och i Telegrafverkets egen regi, och den tekniska utvecklingen höll på att med stormsteg fjärma sig från de första pionjärernas tid.

Öller & Co.

Till toppen


Anton Henrik Öller var född 1816 och hade en brokig bakgrund när han år 1857 startade verkstaden Öller & Co med tanke på att i första hand arbeta med utrustning för telegrafi.

Öller var son till en apotekare och hade tidigare arbetat som kontorist och handelsbokhållare men även startat och drivit en mindre sidenfabrik i Stockholm. Vare sig fabriken eller den efterföljande verksamheten att odla mullbärsträd avsedda för silkesmaskar verkar dock ha blivit någon bättre affär.

Tillsammans med några vänner började Öller i början av 1850-talet att experimentera med en elektrisk telegraf och 1853 var han med om att bygga den första elektriska telegraflinjen mellan Stockholm och Uppsala.

Därefter hade Öller flera anställningar inom det spirande Telegrafverket och fortsatta även på fritiden att försöka förbättra utrustningen efter egna idéer.

Det är i detta sammanhang som Öller startar sin verkstad för att i ännu större utsträckning få arbeta med den tekniska och mekaniska utvecklingen. Samtidigt stod han under lång tid på Telegrafverkets lönelista och fick även direkt statsunderstöd för att verkstaden skulle kunna överleva.

Öllers arbetsgivare och vänner lyckades få den dåvarande statsmakten att anse verkstaden som något av ett nationellt behov som skulle främjas. Annons Bellbolaget i Stockholm

Firman tillverkade utrustning för i första hand Telegrafverkets eget behov såsom morsetelegrafapparater och morsenycklar men även varje handa andra produkter som symaskiner, elektroterapeutiska apparater, ringklockor mm.

År 1875 då firman var som störst hade Öller 58 arbetare, däribland flera sedermera betydande personligheter för den svenska industrins utveckling.

De närmare omständigheterna kring Öllers telefontillverkning är inte kända men klart är att han var tämligen tidigt ute, troligen redan på senhösten 1877 eller tidigt 1878.

Det firman tillverkade var magnettelefoner med hästskomagnet och de kan betraktas som mycket nära kopiorTelefon av motsvarande apparat från tyska Simens & Halske. Vi talar om modellen med läderklätt metallhölje.

Öller tillverkade även väggkonsoler i trä till dessa telefoner och vi kan se ett par exempel på dessa i museets samlingar.

Det finns inga belägg för att Öller fortsatte med någon ytterligare eller mer utvecklad telefonmodell och det är oklart hur många magnettelefoner firman totalt tillverkade. En kvalificerad gissning antyder är att produktionen inte översteg de ca 400 magnettelefoner som Ericsson tillverkade under samma tid. Henrik Öller tycks ha förstått att yngre och mer affärssinnade konkurrenter snart ändå skulle ta hem spelet och redan 1886 började han avveckla sin rörelse men viss del av verksamheten kvarstod till ett år efter hans död 1889.

I efterhand kan man kanske säga att Öller var mer entusiast och pionjär än affärsman. Han grundade en industrigren men andra var ämnade att fira dess triumfer och den som borde ha kunnat rycka åt sig ledningen var en annan egensinnig uppfinnare i Jönköping.

Hakon Brunius

Till toppen


Hakon var född 1842 och livnärde sig på en egen mekanisk verkstad i Jönköping vid tiden för telefonens födelse. Även brodern Hjalmar Brunius drev verkstadsrörelse i samma stad.

Hakon hade tidigare arbetat som telegrafist vid både Telegrafverket och Statens Järnvägar men tycks mest ha varit intresserad av egna tekniska experiment.

Han utvecklade en tidig säkerhetsutrustning för järnvägståg, brandvarnare mm och gjorde tidiga experiment med elektrisk belysning. Brunius blev i Industritidningen Norden t o m kallad ”Sveriges förste elektriker”.

När ryktet om telefonens tillkomst och konstruktion spred sig på hösten 1877 började Brunius genast att experimentera. I slutet av November skrev lokaltidningarna i Jönköping om hur hans troligen första egenhändigt tillverkade telefoner den 27 november hade prövats med gott resultat.

Sådana apparater lyckades Brunius sälja till Jönköpings vattenverk i mars 1878 och redan dessförinnan hade Munksjö pappersbruk skaffat en intern telefonlinje med hjälp av Hakon.

Brunius började även tidigt argumentera för att telefonnät borde anläggas såväl i Stockholm som i Jönköping men först på senhösten 1881 fick han drygt trettiotalet abonnenter med sig och det första nätet kunde anläggas i Jönköping ett år efter Bell-nätet i Stockholm.

Under tiden hade Brunius själv flyttat till Kyrkekvarn och grundat ”Hakon Brunius AB, Göteborg” för att i större skala tillverka elektriska apparater.

Hakon Brunius var den som med hjälp av sin bror rent praktiskt byggde upp och drev nätet i Jönköping men utvecklingen var blygsam och 1888 såldes nätet till Stockholms Allmänna Telefon AB för att tre år senare tas över av Telegrafverket.

I vilken omfattning Hakon Brunius egentligen tillverkade telefoner är inte klarlagt. Vi vet att han tillverkade primitiva magnettelefoner i svarvat trähölje samt senare även väl utvecklade väggapparater med såväl induktor som ringanordning samt slutligen en väggapparat med handmikrotelefon.Ericssontelefon pulpetstil Av allt att döma torde de apparater som först användes i Jönköpingsnätet ha varit en (galvanisk) batteridriven apparat utan induktor. Vi vet också att han sökte samarbete med Ericsson men fick nej.

Klart är att Brunius inte förmådde att hävda sig i konkurrensen och att hans tillverkning förblev en landsortsföreteelse i liten skala. Endast ett fåtal av firmans apparater har bevarats till eftervärlden.

Det förefaller som om Brunius hade den borne uppfinnarens rastlösa själ och därmed inte hade sinne för den systematiska och ekonomiska sidan av ett långvarit entreprenörskap. I stället undersökte han glupskt och nyfiket varje företeelse i tiden. Symtomatiskt nog avled Haakon Brunius 1902 genom att vetgirigt ha öppnat och klivit in genom en dörr på det sjukhus han då tillfälligt vårdades. Det råkade vara en hissdörr och hissen var inte där.

LM Ericsson

Till toppen


Lars Magnus Ericsson var född under blygsamma förhållanden i Värmskog, Värmland 1846. Redan 14 år gammal hade han börjat arbeta vid smedjor i hemtrakten och 1866 kom han till Stockholm.

I den svenska huvudstaden fick han arbete vid instrumentmakarfirman Öller & Co. Ericsson visade sig vara begåvad och fick statsstipendier för studier i utlandet. Bl a fick han möjlighet att arbeta ett helt år hos den elektromekaniska firman Siemens & Halske i Berlin.

Den 1 april 1876 öppnade Lars Magnus Ericsson tillsammans med den tidigare arbetskamraten Carl Johan Andersson firman:

”L.M.Ericsson & Co. Mekanisk verkstadsrörelse. Lars Magnus Ericsson och Carl Johan Andersson”

Även Andersson hade studerat instrumentmakeri i utlandet.

Firman hyrde ursprungligen bara ett kök på 13 kvadratmeter i gårdshuset Drottninggatan 15, Stockholm. Arbetsredskapen bestod av två trampsvarvar och de båda kompanjonerna anställde en springpojke, Gabriel Bildsten. Telefonkatalog

Ursprungligen reparerade företaget huvudsakligen finmekaniska apparater åt brandkåren, polisen och olika järnvägsbolag.

På hösten 1876 byggde LM Ericsson två nya visartelegrafer efter egen konstruktion och innan året var slut hade man även en lärling anställd. Köket var nu för litet och man flyttade till en liten lokal på Jakobsbergsgatan 23B.

Ett år senare, i slutet av år 1877, hade företaget 6 anställda inklusive de båda delägarna och den unge Bildsten. Man fick nu än en gång flytta till större lokaler. I huset Lästmakeregatan 29 vid Oxtorget fick firman även tillgång till en egen smedja. Ericssontelefon

När Ericsson själv först stiftade bekantskap med en telefon kan inte helt klarläggas. Enligt bokföringen reparerade firman importerade telefoner vid ett flertal tillfällen med början den 4 mars 1878.

Evangeliska Fosterlandsstiftelsens dåtida kassör civilingejör Henrik Ahlborg har berättat att han under hösten 1877 var bosatt på Jacobsbergsgatan 11, bara några hus ifrån Ericssons verkstad och att han hjälpte till med olika talprov på en däremellan uppkopplad ledning. Vi vet även med säkerhet att Ahlborg under samma tid fick en ledning uppkopplad mellan stiftelsens expedition vid Mästersamuelsgatan och Normans boktryckeri vid Karduansmakaregatan.

Stiftelsens kvarvarande utrustning visar att i vart fall en primitiv apparat tillverkad av Siemens & Halske i Berlin har använts och att man kort tid därefter, troligen under år 1878, erhöll telefoner tillverkade av Ericsson.Telefon

I Telegrafverkets samlingar som nu förvaras i Tekniska Museet samt såväl i vår egen samling som ett par andras finns omärkta apparater som förefaller som rena kopior av den tyska apparaten. Troligen är de tillverkade av Ericsson i experimentsyfte men bokföringen påvisar ingen försäljning av sådana. Utförandet är relativt enkelt och skulle i praktiken kunna ha ett annat ursprung.

Pionjäråren

Till toppen


Den 14 november 1878 levererade Ericsson enligt den egna bokföringen de första telefonerna. Kunden Bredenbergs fick betala 55 kr för ett par magnettelefoner med signaltrumpeter. Siemens

Dessa telefoner var direkta kopior av en något moderniserad magnettelefon från tyska Siemens & Halske. Siemensapparaten var större och mer komplicerad än en Bell-telefon och de tidigare nämnda experimentexemplaren. Den innehöll en hästskomagnet istället för en stavmagnet. Konstruktionen var dyrare men gav bättre prestanda. Ericsson gjorde heller aldrig någon hemlighet av att han tillverkade telefoner efter den tyska firmans modell.

Ericsson tillverkade vad man vet minst 400 magnettelefoner av detta slag under åren 1878-1883. Utförandet kan huvudsakligen hänföras till två olika modeller, den ena med ett skal av trä och den andra med ett läderklätt metallhölje. Både modellerna var mycket snarlika Siemens motsvarigheter. Spiralmikrofon

Under år 1880 konstruerade Ericsson en ny mikrofon som kom att kallas spiral-mikrofon och samtidigt hade även en mindre magnettelefon, lämplig som hörtelefon, tagits fram. Dessa båda någorlunda självständiga konstruktioner blev grunden för de telefoner som firman producerade under första hälften av 1880-talet.

Annons Bellbolaget i Stockholm Problemet för oss samlare och historiker idag är att dokumentera vilka olika modeller som egentligen har tillverkats under pionjäråren då Ericsson först år 1886 gav ut sin första produktkatalog. I katalogen finns en bordstelefon och en väggtelefon avbildad men utvecklingen hade då redan sprungit förbi flera telefonmodeller som vid katalogens tillkomst inte längre producerades.

Ericssons egentliga genombrott som telefontillverkare kom i februari 1881 då en nybildad telefonförening i Gävle officiellt valde apparater från Ericsson till sitt första nät. Kort därefter gjorde telefonföreningen i Bergen, Norge samma val. Firman var således redan nu ett exportföretag.

Den apparat som abonnenterna i Gävle beställde var det som kan anses vara firmans första kompletta telefon. Väggapparaten hade både ringklocka, spiralmikrofon och hörtelefon samt inbyggt utrymme för batterier. Modellen var galvanisk (batteridriven) dvs utan induktor.

Snabbt följde flera nya varianter på samma koncept bl a firmans första egentliga bordstelefon, den sk Liljan.

Världsföretaget

Till toppen

Det finns inte utrymme här för att berätta om den allt mer omfattande verksamheten som snabbt gjorde Ericsson till ett världsföretag och jag skall bara nämna några viktigare händelser och årtal. Ericssontelefon pulpetstil Därefter låter jag apparaterna tala för sig själva med respektive bildtext för dig som vill lära dig mer om varje modells tillkomsthistoria. Jag har ju själv också valt att avgränsa museets eget samlande till i vart fall de första femtio åren av telefonhistoria. Telefoner med nummerskiva och mobiltelefonernas epok lämnar jag åt andra samlare och det moderna Ericsson företaget att förvalta.

År 1880 flyttade firman till större lokaler på Norrmallmsgatan 5 för att fyra år senare bygga en helt egen fabrik på Tulegatan 5 jämte tillbyggnader. Ericssontelefon pulpetstil

År 1882 lanserade Eriksson sin traditionella väggtelefon i pulpetstil och med vevinduktor samt två år senare bordstelefonen som kom att kallas ”Taxen”. I olika varianter kom dessa två telefonmodeller att tillverkas i hundratusentals, ja miljontals, exemplar intill början av 1930-talet. Modellerna påverkade även otaliga andra telefonfabrikanter i andra länder designmässigt.

Företaget grundade dotterbolag och satte upp fabriker i många länder inklusive USA och Ryssland.

Lars Magnus Ericsson avgick själv från aktiv verksamhet i företaget 1903 och avled 1926.

Grunden för företagets snabba utveckling var inte, tvärtemot vad man kan tro, banbrytande egna uppfinningar utan snarare en bättre design och hantverks-skicklighet. Detta parat med en förmåga till systematisk industriell produktion under stram ekonomisk ledning men utan att ge avkall på vare sig teknisk kvallite eller produkternas finish. Lars Magnus Ericsson besatt helt enkelt de basegenskaper som de begåvade pionjärerna Öller och Brunius hade saknat.