Majorens sista strid - historien om en tax i guld



Polisen behövde inte bryta sig in, grannen hade nyckel. P?golvet finner de den som larmet gäller och det finns ingen anledning att skynda. En äldre ensam man har stilla avlidit i sin lägenhet p?Karlavägen i Stockholm och för polismännen är det ett rutinuppdrag bland andra.

Det är mitt i sommaren 1989 och grannen berättar att den döde mannen var Erland von Otter, en ungkarl som kommit att bo större delen av sitt vuxna liv i huset och som under våren fyllt 86 år. De båda grannarna tittade dagligen till varandra och hon larmade nu själv polisen efter att ha hört en duns från vännens lägenhet.

Hon gjorde gärna sin kamrat denna sista tjänst men sade sig i övrigt inte vara släkt eller anhörig. Hon trodde sig dock veta att det låg ett brev från någon i släkten p?den dödes skrivbord.

Tacksamt konstaterar polismännen att ingenting tyder p?något brott. Lägenheten är i ordning och fylld med antikviteter från ett "bättre hem". I vardagsrummet står en märkligt guldglänsande telefon av ålderdomligt utförande. Ingenting verkar emellertid uppbrutet eller stulet.

Efter rättsläkarnas rutinkontroll och något telefonsamtal till den dödes närmaste anhöriga skulle polisens uppgift sannolikt snabbt vara över. Livet hade haft sin gång och vi skall alla den vägen vandra. Representanterna för ordningsmakten känner sig lättade.



Arvegodset delas upp

Erland von Otter fick inga egna barn. Sina yrkesverksamma år arbetade han p?olika företag i både Tyskland, Frankrike och Sverige men gjorde inte mycket väsen av sig. Privat levde han tillsammans med sin åldriga mor intill hennes död 20 år tidigare. Detta långt efter det att fadern hade gått bort 1938.

P?ålderns höst flyttade Erland till en mindre lägenhet i samma hus och redan d?fördes en del arvegods vidare inom släkten. De skulle ju änd?ärva honom.

Hans testamente gav direktiv om hans sista vilja vad gällde kvarlåtenskapen. Originalet kunde visserligen inte återfinnas men efter visst parlamenterande kunde de efterlevande syskon- och kusin-barnen änd?enas. Det ingen ville ha skulle Stockholms Auktionsverk f?sälja.

Där fanns antikviteter av många slag, bl a i form av bättre möbler, silver och böcker - föremål som i de flesta fall fått följa Erlands gren av familjen von Otter sedan 1800-talets mitt. Nu skulle en del även fortsättningsvis följa släkten - annat skingras.

I boet ingick en märklig telefon, en sk tax, fast i något annorlunda utförande. Erland hade alltid haft den framme och till icke ringa del vårdat familjens historia men nu visste ingen något om den. Av texten p?själva apparaten att döma tillföll den B. S. von Otter, den dödes farfar, som en gåva 1892. Erland klottrade i sin tur ner en liten lapp om att juvelerarfirman Decker lagat tratten den 8 juni 1976 och för det debiterat 35 kr. För honom var informationen uppenbarligen av betydelse.

Auktionsverket drämde till med ett värde p?2000 kr för telefonen, dvs vad taxar p?den tiden brukade kosta, och den tillföll ett av de skånska kusinbarnen. Hos honom skulle apparaten bli stående tills den våren 2006 lämnades in som överflödigt auktionsobjekt i Malm? Den betydde ingenting längre för den avlägsna släkten och om något eventuellt värde gjordes inga större funderingar. Efter en del turer hamnade den i de Söderblomska samlingarna i Lund.



Resan tillbaka

Erland kunde kanske själv ha berättat om sorgestämningen i april 1910. Han var d?visserligen bara barnet, 7 år fyllda, och lekte p?barns vis medan farfar låg för döden hemma i Kristianstad.

Synen var inte längre den bästa och krämporna började med plågsam obeveklighet hinna upp honom men farfar Bror Samuel von Otter kunde i alla fall vid denna tidpunkt med ålderns rätt anse sig ha livets plikter bakom sig.

Han var 78 år fyllda och hade noga värnat om sina otaliga uppdrags fullbordan och även försökt sörja för sitt eftermäle. I vart fall lokalt kunde ingen ha undgått honom i det sena 1800-talets offentliga liv.

Hans släkt var känd sedan slutet av 1500-talet - adlad 1691 - och kom därefter att fostra många framstående militärer, landshövdingar, statsråd och lagmän. Bror Samuels egen far blev tillfångatagen av fienden vid Sveaborgs kapitulation 1808. Därefter gifte han in sig i Göta Kanalbolaget och blev direktör i dess västra distrikt.


Bror Samuel själv växte upp med tre framåtsträvande och lyckosamma bröder: Oscar Sebastian kunde göra karriär som riksdagsman i andra kammaren, landstingsman, säteriägare och disponent. Carl Gustaf framstående marinofficer, uppfinnare av en klippfyr och sjöförsvarsminister. Fredrik Wilhelm slutligen även han hög marinofficer och sjöförsvarsminister, riksdagsman i båda kamrarna och t o m statsminister under ett par år i början av 1900-talet.

Det var med dessa släktingar - levande och döda - som han själv måste jämföra sig. En svensk adelsman med de stoltaste av traditioner, med plikten inför samhället som ett kall och historien som vittne. Och nog hade Bror Samuel försökt att göra rätt för sig.



Stadens starke man

Kristianstad med ca 5500 invånare kunde betraktas i det närmaste som en liten bondhåla den dag i januari 1853 som den nybakade studenten von Otter fick furirs grad vid Norra skånska infanteriregementet. Studier vid Marieberg ledde till militär befordran och 1858 var han adjutant hos Kommendanten i Kristianstad samt några år senare major i armén.

Bror Samuel gifte sig 1858 med Sofia Trädgårdh, en flicka ur stadens bättre och bildade familjer, och hon kom att föda honom fyra barn.

Samtidigt tog den civila karriären i hans nya hemstad Kristianstad fart, inspirerad som han var av sin morfar den driftige politikern, affärsmannen och kanalbyggaren Berndt Santesson. Bror Samuel blev suppleant i fattigvårdsstyrelsen 1858, ledamot i direktionen för Kristianstads sparbank 1858, drätselkammaren 1861, statsfullmäktig 1862, kassadirektör för ortens mejeribolag 1871-76, ordförande för I.T. Liljedahls läder- och remfabriks-AB 1874-77, ordförande för gas- och vattenverket 1877-80, landstingsman 1883-91, VD i Kristianstads enskilda bank 1867-98, ordförande för Kristianstad-Hessleholms järnväg 1888-98, VD för Kristianstads stadshus AB 1886-93 samt VD för Torsebro krut- och stubinfabriksaktiebolag från 1875. Och detta bara för att nämna några offentliga uppdrag.

Ingen verksamhet tycks ha varit von Otter främmande och man finner hans namn även i otaliga andra styrelser, nämnder, föreningar, kommittéer och företag. Han intresserade sig för snart sagt allt; namngivning av stadens gator, vård av dövstumma, skogsodling, numismatik, nyttiga kunskapers spridande, taxeringsfrågor, skyttetävlingar, försäkring av lösegendom, brännvinsutskänkning, slöjd, sockertillverkning, mm, mm.

Mitt i detta nätverk av stadens ledande män fanns frimurarorden och följdriktigt uppnådde baron von Otter ocks?en av de allra högsta graderna i dess hierarki; deputerad provinsialmästare av Provinsiallogen i Kristianstad.

Dessa män, bröder och vänner ville vara med sin moderna tid, sätta sin stad p?kartan och inte låta sin hembygd bli akterseglad av den förnäma huvudstaden eller andra orter. Därmed blev det även naturligt att man engagerade sig för järnvägsbyggen och andra den nya tidens tekniska landvinningar.



Telefonföreningen och kampen om Skåne

Det var emellertid inte von Otter utan den färgstarke järnvägsbyggaren Fredrik Arvidsson Posse som 1881 sådde det första fröet till en telefonförening i Kristianstadsområdet.

Projektet skulle bära samma kooperativa prägel som de föreningar som samtidigt växte upp p?många andra svenska orter. Tanken var att driva verksamhet utan vinstsyfte. Var och en betalade och ägde sin egen apparat med anslutning och därefter delade man p?de gemensamma kostnaderna för driften.

Det som kom att vara unikt med "Telefonförening för Kristianstad och dess landsbygd" var att Posse lyckades f?ett samarbetsavtal med Telegrafverket vilket innebar att den statliga telegrafstationens personal skötte den privata föreningens växel. Denna öppnades för trafik den 1 april 1882 och de drygt 40 medlemmarnas apparater rekvirerade Posse från LM Ericsson i Stockholm.

Men den som i praktiken och under många år kom att sköta nätet var telefonbyggmästaren Hilde Torbjörnsson och i styrelsen satt ryttmästaren CG Stjernswärd, bokhandlaren Hjalmar Möller samt friherren och tillika verkställande direktören för föreningen Bror Samuel von Otter med telefonnummer 19. Även de andra abonnenterna tycks ha varit mest "grevar och baroner" dvs den ekonomiska gräddan av det dåtida Kristianstad.

Samboskapet med staten varade i tre år varefter Telegrafverket ville höja priserna gentemot föreningen. Styrelsen var dock stursk och lät bygga upp växeln p?nytt i en egen förhyrd lokal med hjälp av Torbjörnsson som fick allt mer utökat förtroende. Han skulle st?till de enskilda medlemmarnas förfogande för fem kronor om dagen. Telegrafstationen hade att vackert bli vanlig abonnent i föreningen

Skälen var säkerligen främst ekonomiska - man var rädd för skenande utgifter i statens våld - för redan i stadgarnas första paragraf angavs ändamålet till "att p?s?billiga villkor som möjligt underhålla Telefonförbindelse inom staden samt med kringliggande landsbygd."

Men statens planer var mer långsiktiga och försåtliga än s? I telefonins riktiga begynnelse hade Telegrafverket inte insett att telefonen till slut skulle konkurrera ut telegramtrafiken. Därmed hade man heller inte genomdrivit någon ensamrätt eller p?annat sätt förhindrat de privata initiativen att f?fotfäste. Men plötsligt var ett enhetligt nationellt telefonnät i egen regi den enda säkra lösningen p?sikt och verkets officiella historieskrivare skrev sedermera att:

"Den tidrymd som ligger mellan 1888 och 1903, och som i huvudsak sammanfaller med generaldirektör Storckenfeldts chefskap för telegrafverket, karaktäriseras av ett utomordentligt energiskt forcerande av rörelsens utveckling genom inköp av s?gott som alla privata anläggningar i riket..."

Staten inledde med att lägga under sig Bell-nätet i Malm?1882. Därefter anslöts nya nät i Lund och andra Skånska orter p?löpande band. Alltsammans bildade grunden för det sk "Skånska Provinsnätet" som kom att bli Telegrafverkets stolthet.

Föreningen i Kristianstad var därmed ett irriterande hinder för Provinsnätets expansion i nordost och man beslöt sig för att konkurrera ut von Otters nät genom att bygga ett parallellt eget. Styrelsen insåg i sin tur mycket väl fördelarna med att ge upp kampen och låta sig slukas av Provinsnätet men medlemmarna var konservativa. Förenings årsavgift var 25 kr och Telegrafverkets 125 kr. Istället kom föreningen att 1887 f?direkt förbindelse med ett mindre nät i Blekinge inklusive Karlshamn, Ronneby och Landskrona. Därefter även till Växj?och Alvesta.

Med lock och pock ville dock staten vinna kriget och man gav föreningen ett mindre samkörningsavtal. Medlemmarna skulle mot 20 kr om året f?ringa lokalt men inte i provinsen. P?s?sätt hoppades man stegvis locka över abonnenterna. Samtidigt lyckades man tvångsinlösa Blekingenätet genom en domstolsprocess. Därefter kunde förenings linje österut helt enkelt stängas av och t o m den dittills ståndaktiga telefonföreningen i Växj?såg sig tvingade att sälja - men inte Kristianstad.

Storckenfeldt, vars energi enligt samtiden "nog mer än en gång slog över till hänsynslöshet", nedlät sig till att skicka särskilda sändebud från Stockholm för att förhandla med von Otter om ett frivilligt övertagande men von Otter ställde sådana villkor att ett avtal inte kunde komma till stånd.

Föreningen och von Otter jubilerar

P?våren 1892 skulle Bror Samuel själv fylla 60 år och man får anta att han nu var p?höjden av sin mannakraft. Med bravur spelade han rollen som en av Kristianstads mest betydande män. Samtidigt skulle den stolta telefonföreningen med sina ca 160 medlemmar ha sitt 10 års-jubileum.

Konflikten mellan det privata och Telegrafverket var under tiden akut. Staten skulle snart även lägga den inhemska teleindustrin bakom sig och p?egen verkstad låta massproducera telefoner för hela det svenska behovet. Och det allmänna framförde ånyo propåer om övertagande av det hemmasnickrade nätet i nordöstra Skåne. Föreningen utlyste ett möte till den 5 mars och lokaltidningen Nyaste Kristianstadsbladets referent var där:

"Telegrafstyrelsens villkor.... ....syntes de närvarande mycket ogynsamma, och d?baron von Otter upplyste om, att telegrafstyrelsen genom kontrakt vore bunden vid de nuvarande förhållandena ända till år 1900, beslöt föreningen, att för närvarande alla underhandlingar med nämnda styrelse angående statens öfvertagande af ledningar skola afbrytas."

Samtidigt beslöts att höja lönen till nätets beskyddare Herr Torbjörnsson från 2000 kr till 3000 kr samt att tilldela dess banérförare och VD von Otter 500 kr såsom en "ny utgift".

Därmed var "hotet" mot föreningen undanröjt för några år och föreningen lyckades hela tiden f?fler abonnenter lokalt än Telegrafverket. Man spårar kanske en viss bygdelojalitet i detta faktum. Samtidigt saknade säkert många de fördelar som en alltmer täckande "rikstelefon" kunde ge.

Till slut var det bara von Otters förening i hela landet som hade samtrafiksavtal med Telegrafverket men nu, 1897, sade generaldirektören upp avtalet samtidigt som han dumpade sina egna priser ända ner till föreningens niv? Allt för att slutligen strypa de bångstyriga.

Direktören och hans styrelse ville nu ge slaget förlorat och sälja sig till staten s?dyrt de bara kunde men medlemmarna sade än en gång nej. De mindre landsbygdsföreningarna som hade varit knutna till Kristianstad gav dock vika en efter en och snart var nätet decimerat till de 290 envisa abonnenterna i centralorten.

Bror Samuel von Otter fann d?efter knappt 20 år för gott att avg?och medlemmarna valde istället en än rabiatare ledare, greven Adolf "Adde" Rosentwist.

Rosentwist fortsatte att konkurrera med staten och att frenetiskt kämpa för sitt nät som i sin enkeltrådiga form nu även började bli helt omodernt.

Det var först efter Addes död föreningen gav upp sitt motstånd och för en summa av 29000 kr sålde sin egendom och rörelse till staten 1907. I köpet ingick d?398 telefonapparater i centralorten och ca 50 p?landet.

Storckenfeldt hade i praktiken, om än postumt, lyckats genomdriva ett statligt monopol och han namn kom i uppslagsböckerna just att knytas till "det svenska rikstelefonnätets snabba och förträffliga utveckling under 1890-talet."



Baronens eftermäle

Allt detta kunde friherre von Otter reflektera över när han nu var satt att summera sitt liv. Mycket hade han lyckats med, annat inte. Det fanns mycket att glädjas över men även många sorger.

Hans förstfödda dotter dog som sjuåring och hans äldste son knappt elva år fyllda. Den andra dottern fick växa upp men gick bort i blomman av sin ungdom 21 år gammal och hans älskade Sofia dog ifrån honom efter 25 års äktenskap.

Ett andra giftermål lättade upp hans ålderdom men var barnlöst. Nu fanns bara den ende överlevande sonen, med en militär karriär framför sig, samt dennes tv?barn, en flicka och en pojke. Att manslinjen av släkten skulle d?ut med lille Erland kunde han dock ännu inte veta.

Många uppdrag hade han haft och många hedersbetygelser hade han fått men alltsammans var s?typiskt provinsiellt medan bröderna kunnat göra karriär p?riksplanet. De rörde sig i den verkliga maktens korridorer, uträttade och bestämde. Det var helt enkelt de och den hänsynslöse Storckenfeldt som skulle f?sina namn i uppslagsböckerna och de biografiska verken. Själv skulle han snart vara bortglömd när den uppskruvade dödsrunan i Nyaste Kristianstadsbladet, och den betydligt blygsammare notisen i Dagens Nyheter, väl fått gulna.

Att von Otters åldriga tankar gick i denna riktning kan vi som sentida betraktare inte veta och knappast ens gissa oss till men när man letar efter allt det material som kunde ha berättat hans historia s?framstår det inte som omöjligt. Han är nämnd i många böcker och i många arkivhandlingar men bara som en fotnot, sm?hänvisningar till att han har funnits men inga färgstarka yttranden, inga särskilda stordåd eller projekt som är kopplade till just honom.

Om bröderna däremot kan man läsa utförligt i många böcker. Om allt vad de åstadkom, om allt vad de tyckte och ville göra. Kanske bara för att Bror Samuel själv valde att verka p?lokalplanet, kanske för att hans inneboende förmåga inte gjorde annat möjligt - det får vi nog aldrig veta.

En tax med inskriptioner

Som framstående frimurare blev von Otter år 1899 i alla fall utnämnd till riddare av den exklusiva Karl XIII:s orden. Han fick därmed rätt att bära deras vackra ordenskors i rött och guld tillsammans med de pampiga tecken av vasaorden, svärdsorden och dannebrogsorden som han redan bar. Det är tack vare detta medlemskap och den flitige biografen Anton Anjous hävdateckning över de fåtaliga riddarna som vi något s?när kan närma oss hans personlighet.

P?över tv?sidor i Anjous bok räknar von Otter upp den fantastiska serie av uppdrag, bisysslor, utnämningar och hedersbetygelser som förunnats honom ner till minsta revisionsförordnande och det fanns uppenbarligen ingen anledning att vara blygsam. Vid tv?tillfällen, 1873 och 1890, hade han fått praktalbum med hela bankpersonalens fotografier. Skyttesällskapet kom med en större silverkanna med inskriptioner och hedersmedlemskap som tack för de 17 åren i styrelsen medan järnvägsbolaget gav en fribiljett i guld "att gälla för lifstiden".

Det måste vara i detta sammanhangets ljus man skall tolka noteringen om att telefonföreningen tilldelade honom "en hedersgåfva, bestående af en bordtelefonapparat af guld och elfenben med inskriptioner" och detta som "ett minne af tioårigt nit om Kristianstads och dess landsbygds telefonväsen af tacksamma abonenter."

Uppenbarligen samma "skrifbordstelefon med inskriptioner för 1000 kr" som LM Ericssons orderbok skvallrar om den 3 februari 1892 och som med "handmikrotelefon" levereras i slutet av mars samma år.

Om man får lita till firmans egna noteringar var det den första telefonapparat med lur man överhuvudtaget hade sålt inom landet emedan premiärexemplaret exporterades till Finland i början av februari samma år.

Det mesta av fabrikens och föreningens arkivhandlingar har annars gått förlorade men man föreställer sig att det måste ha getts utförliga instruktioner, om den nya "toppmoderna" modellen, von Otters adliga vapen, de vackra gravyrerna, de ädla materialen, de etsade hedersbetygelserna och snörets svenska färger. Ett utbyte av tankar om lyxens utformning för det var ju verkligen ingenting som fanns i lager, inte ens hos det anlitade välkända Juvelerare-Aktiebolaget Lars Larsson & Co vid Jakobstorg.

Juvelerare Larsson annonserade att de verkligen åtog sig allt inom hederspresenter "från de enklaste ytterst billiga till de mest eleganta" och "beställningar mottagas, ritningar och kostnadsförslag uppgöras". Änd?undrar man vem som bidrog med vad - vem som designade denna storsvenska skryt-telefon till det, för den tiden, fabulösa priset av 1000 kr.

Han fyllde 60 år och hade enligt sina lokala frimurarvänner, med deras känsla för teatraliska överdrifter, "den äkta okonstlade förnämhet, som varit och är den svenska adelns skönaste prydnad", i sig förenande "borgerlig enkelhet och flärdlöshet med adlig ridderlighet och världsmannaskick". Och nu var han ordförande i nästan allt, kände säkerligen alla de rika men förvisso ofta snåla abonnenterna, telefonföreningen jubilerade och kampen mot Telegrafverket tycks ha varit viktig för många.

Detta inte minst för den heltidsengagerade och relativt välavlönade Hilde Torbjörnsson som till en kostnad motsvarade 200 stadgeenliga dagslöner för sig själv tecknade beställningen av denna synnerligen udda juvelerarprodukt. Traktens starke man, majoren, friherren och bankdirektören Bror Samuel von Otter, inte bara fick den - det lyser smått igenom att han ville ha den.

Trettiofyra år senare skulle Ericssons inofficielle historiker Gustav Collberg sammanställa milstolparna i världsföretagets d?50-åriga historia och kunde stolt konstatera att firman levererat tre lyxtelefoner i just guld och elfenben. En till Kediven av Egypten, en till Tsaren av Ryssland och en till Skåne.

Ericssons ryska intressen var emellertid d?bortsopade av den våldsamma revolutionen. Tsaren, vars föråldrade självhärskardöme hade badat i exempellös juvelerarprakt, var hänsynslöst arkebuserad av sina egna, det egyptiska statsöverhuvudet avsatt av britterna och den energiske generaldirektör Storckenfeldt med döden avgången från sitt stridbara ämbete.

Bror Samuel däremot - som stilla fått åldras och somna in hemma i Kristianstad - kunde ingen p?Ericsson ens längre komma ihåg. Collberg gissade felaktigt och symptomatiskt nog p?den ryktbare greve Posse.

S?hade den ädle majoren synbarligen, och sin enastående offentliga meritlista till trots, förlorat en sista avgörande strid. För när de lokala frimurarvännernas högtidliga ceremonier hade klingat av, var allts?bara den eviga glömskan och de makalösa guldregalierna kvar.

Bildtexter

1. "Han, som från barndomens dagar haft tillfälle att bevittna samfärdsmedlens storartade betydelse för den allmänna välmågan, ifrade kraftigt för underlättade kommunikationer och öfvertog personligen ledningen av platsens äldsta järnvägsföretag och dess första telefonförening." S?beskrevs han beundrande av sina lokala vänner, Bror Samuel von Otter, baronen, friherren och Kristianstads starke man, vid sin bortgång 1910. I dag ett i det närmaste bortglömt namn.

2. Den adliga släkten von Otters vapen.

3. Bror Samuel von Otters eget stolta bomärke. Med detta BSVO lät han bl a märka sitt personliga brevpapper.

4. Den första taxen med lur bildade modell inte bara för tsarens lyxtelefon utan även för den oerhört populära och stilbildande design som kom att bli Ericssons varumärke. I det faktum att den gick till chefen för en liten lokal telefonförening anar man en symbolisk koppling till firmans ursprung samtidigt med allt vad den kunde lova inför framtiden. Lars Larsson & Co, 18 karat guld säger stämplarna medan det blågula snöret är något slitet - kanske efter de segdragna förhandlingarna med Kungliga Telegrafverket.
hublot replica | replica rolex uk | swiss replica watches | replica watches