Hakon Brunius

Hakon var född 1842 och livnärde sig på en egen mekanisk verkstad i Jönköping vid tiden för telefonens födelse. Även brodern Hjalmar Brunius drev verkstadsrörelse i samma stad.

Hakon hade tidigare arbetat som telegrafist vid både Telegrafverket och Statens Järnvägar men tycks mest ha varit intresserad av egna tekniska experiment.

Han utvecklade en tidig säkerhetsutrustning för järnvägståg, brandvarnare mm och gjorde tidiga experiment med elektrisk belysning. Brunius blev i Industritidningen Norden t o m kallad ”Sveriges förste elektriker”.

När ryktet om telefonens tillkomst och konstruktion spred sig på hösten 1877 började Brunius genast att experimentera. I slutet av November skrev lokaltidningarna i Jönköping om hur hans troligen första egenhändigt tillverkade telefoner den 27 november hade prövats med gott resultat.

Sådana apparater lyckades Brunius sälja till Jönköpings vattenverk i mars 1878 och redan dessförinnan hade Munksjö pappersbruk skaffat en intern telefonlinje med hjälp av Hakon.

Brunius började även tidigt argumentera för att telefonnät borde anläggas såväl i Stockholm som i Jönköping men först på senhösten 1881 fick han drygt trettiotalet abonnenter med sig och det första nätet kunde anläggas i Jönköping ett år efter Bell-nätet i Stockholm.

Under tiden hade Brunius själv flyttat till Kyrkekvarn och grundat ”Hakon Brunius AB, Göteborg” för att i större skala tillverka elektriska apparater.

Hakon Brunius var den som med hjälp av sin bror rent praktiskt byggde upp och drev nätet i Jönköping men utvecklingen var blygsam och 1888 såldes nätet till Stockholms Allmänna Telefon AB för att tre år senare tas över av Telegrafverket.

I vilken omfattning Hakon Brunius egentligen tillverkade telefoner är inte klarlagt. Vi vet att han tillverkade primitiva magnettelefoner i svarvat trähölje samt senare även väl utvecklade väggapparater med såväl induktor som ringanordning samt slutligen en väggapparat med handmikrotelefon. Av allt att döma torde de apparater som först användes i Jönköpingsnätet ha varit en (galvanisk) batteridriven apparat utan induktor. Vi vet också att han sökte samarbete med Ericsson men fick nej.

Klart är att Brunius inte förmådde att hävda sig i konkurrensen och att hans tillverkning förblev en landsortsföreteelse i liten skala. Endast ett fåtal av firmans apparater har bevarats till eftervärlden.

Det förefaller som om Brunius hade den borne uppfinnarens rastlösa själ och därmed inte hade sinne för den systematiska och ekonomiska sidan av ett långvarit entreprenörskap. I stället undersökte han glupskt och nyfiket varje företeelse i tiden. Symtomatiskt nog avled Haakon Brunius 1902 genom att vetgirigt ha öppnat och klivit in genom en dörr på det sjukhus han då tillfälligt vårdades. Det råkade vara en hissdörr och hissen var inte där.

<< Tillbaka till Öller & Co.

Vidare till LM Ericsson >>


Hakon Brunius Hakon var född 1842 och livnärde sig på en egen mekanisk verkstad i Jönköping vid tiden för telefonens födelse. Även brodern Hjalmar Brunius drev verkstadsrörelse i samma stad. Hakon hade tidigare arbetat som telegrafist vid både Telegrafverket och Statens Järnvägar men tycks mest ha varit intresserad av egna tekniska experiment. Han utvecklade en tidig säkerhetsutrustning för järnvägståg, brandvarnare mm och gjorde tidiga experiment med elektrisk belysning. Brunius blev i Industritidningen Norden t o m kallad ”Sveriges förste elektriker”. När ryktet om telefonens tillkomst och konstruktion spred sig på hösten 1877 började Brunius genast att experimentera. I slutet av November skrev lokaltidningarna i Jönköping om hur hans troligen första egenhändigt tillverkade telefoner den 27 november hade prövats med gott resultat. Sådana apparater lyckades Brunius sälja till Jönköpings vattenverk i mars 1878 och redan dessförinnan hade Munksjö pappersbruk skaffat en intern telefonlinje med hjälp av Hakon. Brunius började även tidigt argumentera för att telefonnät borde anläggas såväl i Stockholm som i Jönköping men först på senhösten 1881 fick han drygt trettiotalet abonnenter med sig och det första nätet kunde anläggas i Jönköping ett år efter Bell-nätet i Stockholm. Under tiden hade Brunius själv flyttat till Kyrkekvarn och grundat ”Hakon Brunius AB, Göteborg” för att i större skala tillverka elektriska apparater. Hakon Brunius var den som med hjälp av sin bror rent praktiskt byggde upp och drev nätet i Jönköping men utvecklingen var blygsam och 1888 såldes nätet till Stockholms Allmänna Telefon AB för att tre år senare tas över av Telegrafverket.
	I vilken omfattning Hakon Brunius egentligen tillverkade telefoner är inte klarlagt. Vi vet att han tillverkade primitiva magnettelefoner i svarvat trähölje samt senare även väl utvecklade väggapparater med såväl induktor som ringanordning samt slutligen en väggapparat med handmikrotelefon. Av allt att döma torde de apparater som först användes i Jönköpingsnätet ha varit en (galvanisk) batteridriven apparat utan induktor. Vi vet också att han sökte samarbete med Ericsson men fick nej.
Klart är att Brunius inte förmådde att hävda sig i konkurrensen och att hans tillverkning förblev en landsortsföreteelse i liten skala. Endast ett fåtal av firmans apparater har bevarats till eftervärlden. Det förefaller som om Brunius hade den borne uppfinnarens rastlösa själ och därmed inte hade sinne för den systematiska och ekonomiska sidan av ett långvarit entreprenörskap. I stället undersökte han glupskt och nyfiket varje företeelse i tiden. Symtomatiskt nog avled Haakon Brunius 1902 genom att vetgirigt ha öppnat och klivit in genom en dörr på det sjukhus han då tillfälligt vårdades. Det råkade vara en hissdörr och hissen var inte där.
<< Tillbaka till Öller & Co.	Vidare till LM Ericsson >>